Jag hatar att jag tänker så mycket på min mamma! Många säger att jag inte skall lägga någon energi på henne. Och jag önskade verkligen att det var så lätt. För jag blir så ledsen och upprörd när jag gör det. Senast nu igår när hon varit inne på fb och kommenterat hos min storebror och berömt honom. Men inte en enda kommentar på någon av bilderna på mina barn som jag lagt upp. Fortfarande inte ens ett försenat gratulation till Isabelle... Jag blir så jävla ledsen. Det här äter upp mig. Sorgen jag känner varje gång när jag ser vänners fina relationer till sina mammor, det kommer jag aldrig få uppleva med min mamma. Men däremot kommer mina barn ALLTID få känna den av mig! Aldrig att jag kommer sluta älska dom! Fast i mitt fall så tror jag aldrig mamma älskat mig. Jag kan inte minnas att jag fått en enda kram eller fått höra att hon älskar mig, och då minns jag ändå från när jag var tre-fyra år gammal. Mina bröder var dock en helt annan sak, dom visade hon kärlek. Märkligt va?